Jag har en patient med en aortadissektion från aorta descendes ända ner till aorta iliaca bilateralt, det säger kanske inte er nånting...men för mig skulle det kännas som att gå runt som en tickande bomb...som kan explodera när som helst...

Anyway..han sa till mig idag att "tänk hur fort livet kan förändras, på bara en sekund så är livet nånting annat än vad man trodde"

Klart att det är så, hela livet lever vi med att det kan försvinna för oss...men ingen av oss tror att det någonsin kommer att hända...
Man kan tycka att man skulle få en större insikt när man hela tiden arbetar så nära döden...men istället skjuter jag det ifrån mig...det drabbar alla andra...

En vän fick ett dödsbesked som några minuter senare tog tillbaks...jag kan inte ens föreställa mig den känslan hon måste ha kännt under den tiden hon faktiskt trodde att hennes far var död....

Tisdagarna med Morries är en tänkvärd film/bok, det handlar om en professor som får beskedet att han har ALS, han har inte lång tid kvar att leva, han kommer att kvävas tills döds. Var tisdag har han ett samtal om livet med en tidigare student..en sann story...han pratar bland annat om att man varje dag ska visualisera att man har en fågel som sitter på sin axel, varje dag ska man fråga fågeln "är det idag det kommer att ske, är det idag jag kommer att dö"

Jag önskar så hårt och så otroligt mycket att jag själv kunde leva efter det...ta till vara på livet, njuta, tala om för alla man älskar att de finns i ens hjärta..inte missbruka sin kropp som fortfarande är levande...göra allt det där som man innerst inne vill uppleva, säga...det står högst upp på min önskelista...

It´s never gonna happen...jag tänker fortsätta röka, dricka, förstöra min kropp...men hey, är det faktiskt inte så att jag har en hel del kul under vägen??