Dom säger att det finns en hårfin gräns...

Från att ena dagen vara det bästa jag vet till att nästa dag bara önska att jag kunde slippa.

Vi ligger båda o stirrar i taket, ingen säger något.
Båda är trötta på den andra.
Jag för att du är tråkig.
Du för att jag är en surkärring.

Båda hålls ansvariga.
Ingen av oss är bättre än den andra.
Men den enda jag kan prata för är mig själv.

Är trött på det förutsägbara.
Trött på så mycket.
Mycket ligger förmodligen hos mig själv.

Allt kan vända på en sekund, för ingenting.
Och när det väl har gjort det så är min
stolthet ivägen och jag surar.
Moget.
Men du säger ingenting. INGENTING!

Det är bådas ansvar samtidigt som jag skulle önska att du någongång överraskade mig. En enda gång!
Gör du det så lovar jag att bjuda på en kram.
Det kanske vore på tiden.

Ska det verkligen vara så här svårt?
Är det jag som krånglar till det?
Vill inte vara utan dig,
men just nu har vi inte speciellt kul,
och det vill man väl ha?