Har för omväxlingsskull jobbat kvällar o dagar under den här veckan, brukar bli en grinig superbitch av alla jobbiga människor o stress men har haft några riktigt bra arbetspass. Har fått riktigt bra kontakt med en av mina patienter, kul att se dom mer än sovande som jag oftast gör.

Anyway så har han varit lite deppig o börjat fundera mycket över livet han har levt. Vi har pratat mycket om livet, döden, förlåtelse och andlighet, riktigt bra samtal har vi haft. Det gör mig så ont i hjärtat när man möter en gammal människa som ångrar att han inte har levt som den har önskat, man får sig en tankeställare men samtidigt så förändrar man ändå inte sitt liv och tar till vara på sina drömmar.

Drömmar blir oftast just bara drömmar. Kanske beror det på feghet, kanske beror det på att drömmar är till för att just drömma om?

Patienten berättar att han ber varje kväll, om vad vet jag inte, men så säger han "jag tror att det är du som har kommit för att besvara mina böner".

Vackert.